När man blir 18 år är man verkligen vuxen då? När jag blev 18 kände jag man fortfarande väldigt osäker på vuxenlivet. Jag slussade liksom ut mig själv från mor och far när jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Det fanns fortfarande många saker i samhället man inte hade koll på riktigt; deklarationen tex. Då hade man inga förtryckta utan man fick fylla i den själv. Och jag är rätt så hopplös att hålla reda på papper, så tack och lov för att kontrolluppgifter fanns redan då på den tiden. Likadant med mitt ekonomiska sinne, som nästan var obefintligt. Fick låna pengar innan nästa månadslön kom. Men man lär ju sig av sina misstag, som nån klok människa uttryckte sig en gång. Idag ser jag det som en sport att hålla reda på pengarna varje månad. Och för det mesta kan jag ge mig själv segerkronan.

Så som tiderna har blivit idag så flyttar tydligen barnen inte hemifrån förrän de är betydligt äldre. Min äldsta flicka flyttade när hon var 20 men pojkarna kommer nog inte iväg än på ett tag. Det känns lite som att de vill vara vuxna men ändå inte släppa vissa saker än, som middagen på bordet och inte behöva handla själv. Men barnen kommer ju alltid att vara barn till sina föräldrar så man kan inte neka att ställa upp när de behöver.

Nu ska min dotter kanske flytta upp till  Piteå till hösten för att gå på högskolan där. Visserligen har hon bott i Stockholm innan, men Piteå!! Stockholm kunde man ju ta nattbussen till för att hälsa på, men Piteå!!

Nåja, vi ska nog kunna överleva det med! Hon gör ju det hon tycker är roligt och det är huvudsaken och så får vi ju en chans att uppleva Norrland för besöka henne måste man ju! En till två ggr om året får man kolla läget kanske. Hon ska nämligen gå där i fem år! En himla lång tid i mammas ögon.

Har ni tänkt på hur älgmamman tex gör med sina fjorårskalvar? Hon stöter bort dem för att de ska lära sig klara sig själv! Undrar om hon gör det i kärlek eller för att hon ska få en ny kalv?!? Men så vill inte jag göra men jag vill samtidigt inte ta alla deras smällar. Att bli vuxen innebär att lära sig ta ansvar och det lär man sig så småningom, tro mig, jag vet. Men jag finns här än så länge, beredd att breda ut mina hönsvingar över er när ni behöver mig.

En bonde som bodde på en gård långt ute på landet såg en dag att det brann kraftigt i horisonten. Han skyndade sig snabbt att göra så gott han kunde föra att brandsäkra sin gård. Han släppte ut sina djur och kröp själv ner i sin källare tillsammans med sin familj. När branden hade dragit förbi och dött ut kom han upp ur källaren och gick runt på sin nedbrunna gård för att se om nåt hade klarat sig men allt var nedbrunnet. Plötsligt såg han något röra sig i en hög bland askan på marken. Han sparkade till högen och fram sprang några kycklingar. De hade klarat sig tack vare att deras hönsmamma hade brett ut sina vingar som skydd över dem när branden gick förbi. Hon hade gett sitt liv för sina barn! Precis likadant vill Gud breda ut sina vingar över dig och mig när det stormar eller brinner runt omkring oss. Inte konstigt att man vill vara Hans barn då!

Kram Nilla