Jag träffade för en del år sedan en kvinna som påstod att hon inte behövde nån. Hon tyckte att hon klarade av att vara ensam. Jag tror inte på det. Tänk om du vaknade upp en dag och hela jordens befolkning utom du hade försvunnit. Din brevbärare och de du får post från, din frisör, din fotspecialist, alla doktorer och undersköterskor. Om du blev sjuk skulle du inte kunna bli undersökt. Du hade fått gissa dig till genom att läsa läkarböcker och kanske behövt bryta dig in på nåt apotek för att få tag på medicin. Din dator hade slocknat och alla lampor hade släckts och du hade fått leva utan både TV och telefon. Ja, jag vet att jag hårddrar det, men påstår man att ensam är starkast då ljuger man. Alla behöver nån. Alla behöver vi bekräftelse.

Jag vet var jag borde ta emot min bekräftelse från, men det är inte alltid så lätt. Man förväntar sig inte beröm och när man väl får beröm så har man svårt att ta emot det. För inte är väl jag bra på att göra saker. Därför jobbar man så hårt och mycket att man är helt utpumpad när arbetsdagen är slut.Oftast är det lättare att kritisera nån än att ge beröm, som den personen kanske behöver. Vi svenskar är jättebra på att fokusera på negativa saker, som nyheter (och det är ju ingen nyhet) till ex. Varje dag får man läsa om hemska saker. Det gäller att läsa noga för att hitta en positiv nyhet och ofta hamnar de i utkanten av tidningen som om det var en en kuriositet.

Det är rätt konstigt egentligen att man idag kan klä sig precis hur som helst men helst ska du vara hård och kall på insidan. Samhället har blivit mindre empatiskt än när jag var liten. Man hade också mer respekt för varandra. Därmed inte sagt att alla är sådana. Det finns lysande undantag och de är fler än man tror. Jag tror att inuti varje människa finns något som är formbart, som en klump lera vars enda önskan (om den nu skulle ha en själ och känslor) är att bli formad av ett par kärleksfulla händer.Det är bara det att det som är mörkt syns mest i dagens samhälle, när det egentligen är ljuset som ska lysa starkast!

Kvinnan som jag talade om har en livskamrat så det motsäger i allra högsta grad hennes påstående!

"Vi är leran och du Herre, är krukmakaren"

Kram Nilla