Alla inlägg under maj 2009

Av Gunilla Tuvesson-la Fleur - 17 maj 2009 16:07

När man blir 18 år är man verkligen vuxen då? När jag blev 18 kände jag man fortfarande väldigt osäker på vuxenlivet. Jag slussade liksom ut mig själv från mor och far när jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder. Det fanns fortfarande många saker i samhället man inte hade koll på riktigt; deklarationen tex. Då hade man inga förtryckta utan man fick fylla i den själv. Och jag är rätt så hopplös att hålla reda på papper, så tack och lov för att kontrolluppgifter fanns redan då på den tiden. Likadant med mitt ekonomiska sinne, som nästan var obefintligt. Fick låna pengar innan nästa månadslön kom. Men man lär ju sig av sina misstag, som nån klok människa uttryckte sig en gång. Idag ser jag det som en sport att hålla reda på pengarna varje månad. Och för det mesta kan jag ge mig själv segerkronan.

Så som tiderna har blivit idag så flyttar tydligen barnen inte hemifrån förrän de är betydligt äldre. Min äldsta flicka flyttade när hon var 20 men pojkarna kommer nog inte iväg än på ett tag. Det känns lite som att de vill vara vuxna men ändå inte släppa vissa saker än, som middagen på bordet och inte behöva handla själv. Men barnen kommer ju alltid att vara barn till sina föräldrar så man kan inte neka att ställa upp när de behöver.

Nu ska min dotter kanske flytta upp till  Piteå till hösten för att gå på högskolan där. Visserligen har hon bott i Stockholm innan, men Piteå!! Stockholm kunde man ju ta nattbussen till för att hälsa på, men Piteå!!

Nåja, vi ska nog kunna överleva det med! Hon gör ju det hon tycker är roligt och det är huvudsaken och så får vi ju en chans att uppleva Norrland för besöka henne måste man ju! En till två ggr om året får man kolla läget kanske. Hon ska nämligen gå där i fem år! En himla lång tid i mammas ögon.

Har ni tänkt på hur älgmamman tex gör med sina fjorårskalvar? Hon stöter bort dem för att de ska lära sig klara sig själv! Undrar om hon gör det i kärlek eller för att hon ska få en ny kalv?!? Men så vill inte jag göra men jag vill samtidigt inte ta alla deras smällar. Att bli vuxen innebär att lära sig ta ansvar och det lär man sig så småningom, tro mig, jag vet. Men jag finns här än så länge, beredd att breda ut mina hönsvingar över er när ni behöver mig.

En bonde som bodde på en gård långt ute på landet såg en dag att det brann kraftigt i horisonten. Han skyndade sig snabbt att göra så gott han kunde föra att brandsäkra sin gård. Han släppte ut sina djur och kröp själv ner i sin källare tillsammans med sin familj. När branden hade dragit förbi och dött ut kom han upp ur källaren och gick runt på sin nedbrunna gård för att se om nåt hade klarat sig men allt var nedbrunnet. Plötsligt såg han något röra sig i en hög bland askan på marken. Han sparkade till högen och fram sprang några kycklingar. De hade klarat sig tack vare att deras hönsmamma hade brett ut sina vingar som skydd över dem när branden gick förbi. Hon hade gett sitt liv för sina barn! Precis likadant vill Gud breda ut sina vingar över dig och mig när det stormar eller brinner runt omkring oss. Inte konstigt att man vill vara Hans barn då!


Kram Nilla 




ANNONS

Jag träffade för en del år sedan en kvinna som påstod att hon inte behövde nån. Hon tyckte att hon klarade av att vara ensam. Jag tror inte på det. Tänk om du vaknade upp en dag och hela jordens befolkning utom du hade försvunnit. Din brevbärare och de du får post från, din frisör, din fotspecialist, alla doktorer och undersköterskor. Om du blev sjuk skulle du inte kunna bli undersökt. Du hade fått gissa dig till genom att läsa läkarböcker och kanske behövt bryta dig in på nåt apotek för att få tag på medicin. Din dator hade slocknat och alla lampor hade släckts och du hade fått leva utan både TV och telefon. Ja, jag vet att jag hårddrar det, men påstår man att ensam är starkast då ljuger man. Alla behöver nån. Alla behöver vi bekräftelse.

Jag vet var jag borde ta emot min bekräftelse från, men det är inte alltid så lätt. Man förväntar sig inte beröm och när man väl får beröm så har man svårt att ta emot det. För inte är väl jag bra på att göra saker. Därför jobbar man så hårt och mycket att man är helt utpumpad när arbetsdagen är slut.Oftast är det lättare att kritisera nån än att ge beröm, som den personen kanske behöver. Vi svenskar är jättebra på att fokusera på negativa saker, som nyheter (och det är ju ingen nyhet) till ex. Varje dag får man läsa om hemska saker. Det gäller att läsa noga för att hitta en positiv nyhet och ofta hamnar de i utkanten av tidningen som om det var en en kuriositet.

Det är rätt konstigt egentligen att man idag kan klä sig precis hur som helst men helst ska du vara hård och kall på insidan. Samhället har blivit mindre empatiskt än när jag var liten. Man hade också mer respekt för varandra. Därmed inte sagt att alla är sådana. Det finns lysande undantag och de är fler än man tror. Jag tror att inuti varje människa finns något som är formbart, som en klump lera vars enda önskan (om den nu skulle ha en själ och känslor) är att bli formad av ett par kärleksfulla händer.Det är bara det att det som är mörkt syns mest i dagens samhälle, när det egentligen är ljuset som ska lysa starkast!

Kvinnan som jag talade om har en livskamrat så det motsäger i allra högsta grad hennes påstående!


"Vi är leran och du Herre, är krukmakaren"


Kram Nilla

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ nillalafleur med Blogkeen
Följ nillalafleur med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se