Jag har varit kristen i snart 25 år. Jag har nog sällan uppträtt som man "bör" göra som kristen. Jag är frånskild tex. Har bott tillsammans med en man utan att vara gift. Jag har ett sockerberoende som i media skulle anses vara som ett alkoholberoende eller narkotikaberoende. Jag tycker väldigt ofta "synd" om mig själv. Jag har gjort många saker som jag ser som personliga misstag när det gäller min kristna tro. Men genom allt detta har faktiskt min kristna tro burit mig, Inte förbi, under eller över utan GENOM! Ja det är sant som det står: om jag så ska gå genom vatten eller eld så bär han mig! Just nu har jag en period som jag mycket sällan går till kyrkan men jag ber nån gång varje dag och läser lite i i bibeln då och då. Som jag ser det bör man skilja på sin personliga tro och att gå i kyrkan en gång i veckan. För mig är allt jag gör en gudstjänst för Gud (eller bör vara i allafall). Därmed tycker jag inte det är fel att gå i kyrkan. Man måste ju träffas för att lyssna på Guds ord, men det är också viktigt att man kanske hör av sig nån gång till varandra däremellan! Det kan jag sakna. Men det kanske ska börja med mig. Jag kan inte sitta och vänta på andra att de ska göra nåt....AGERA SJÄLV!!

Jag är en mycket snäll person som gärna gör som jag blir tillsagd i stället för att göra det jag känner i mitt hjärta. Jag tror det börjar bli  dags att resa sig upp och stå för det man tror på och inte låta andra människor trycka ner mig längre. Klart att andra kan ha en åsikt om vad man tror på. Det kan jag ha också, men det är då man måste tänka om. Gyllene reglen: "gör mot (för) andra som du vill att de ska göra mot (för) dig"

Börja med ditt hjärta och så småningom ska din inre mognad fylla hela din varelse.

Paulus: "Det är Guds nåd, att det inte är ute med oss".

Kram Nilla