Vad går livet ut på egentligen? Just nu känns det som att man bara jobbar. En dag när jag stod i köket på jobbet kändes det som att jag var hemma. Man är ju där det mesta av sin vakna tid!

För min chef är det viktigt att jag är där och gör mitt jobb, för min man att jag är där och stöttar, lagar mat och håller någorlunda ordning på hem och de hemmavarande barnen. Och att barnen i sin tur känner att de har en närvarande mamma.

Det var nära att de miste sin mamma en gång. Jag fick blodförgiftning för nästan precis 6 år sedan. Jag kom in akut till sjukhuset och man konstaterade sepsis i hela kroppen. Jag var vid medvetande när jag kom in(man brukar ju inte ha så mycket symtom när man väl kommit in under vård). Men efter en stund så bara försvann jag. Jag vaknade till av att nåt stack till strax över mitt högra bröst och när jag tittade bakåt fick jag syn på en snygg doktor som satte en nål på mig. Mer hann jag inte tänka innan jag försvann igen. Jag vaknade upp på intensiven. Låg i resperator ca två dygn för att mina organ skulle klara sig. Och så fick jag en riktig hästkur med antibiotika. Efter två veckor på sjukhuset fick jag åka hem. Alla var förvånade att jag återhämtade mig så fort men jag vet att mina vänner bombarderade himlen för att jag skulle bli bra. Att Gud var med mig fick jag uppleva på intensiven då jag plötsligt fick höra musik och sång utan att det var någon radio eller tv som hade musik på. Det var himmelsk musik. Detta pågick kanske ett par dagar. Det var så underbart att jag till slut fick be om att inte höra mer. Det var som mitt hjärta skulle sprängas av all ljuvlig musik! Och jag måste också säga att personalen var helt underbar. Man kan nästan påsta att de var som änglarna i himlen!

 "Känn ingen oro! Ha samma sorts tro som Gud har!"

kram Nilla