Jag har alltid tyckt att den värsta smärtan man kan ha är tandvärk eller när man föder barn. Men verklig smärta är den som kommer inifrån själen. Man säger att man har ont i hjärtat när det egentligen själen man har ont i.Vissa människor stålsätter sig när det börjar kännas jobbigt och bygger upp murar. Andra (som jag) bara låter det göra ont.

Jag känner en kvinna som just nu har ont i sin själ. Hennes hjärta blöder för sina barn. Vad har hon gjort för fel? Vad kan hon göra för att leda dem "rätt" igen? Som det ser ut nu:ingenting. Hon kan bara stötta dem och se till att vara där när de behöver henne. De måste lära sig av sina egna misstag! Så är det. Och vad är det som säger att jag vet vad som är "rätt" för dem?

Så mycket enklare det var när de var små och man kunde ta upp dem i knäet och trösta dem eller stoppa dem när man såg att det höll på att gå galet.

Egentligen spelar det inte så stor roll vilka beslut du tar. Det viktiga är att man är sann mot sig själv och kan erkänna sina misstag samt att man kan förlåta sig själv om det blir fel.

"Håll ditt hjärta rent för därifrån utgår livet!!"